En man och hans son var ute och åkte bil. Det var en mörk kväll, och de var på väg hem från pojkens ishockeyträning. Så kom de till en oövervakad järnvägsövergång. Där hände det fasansfulla: bilen rammades av ett tåg och fadern dog av skadorna.

Men pojken klarade sig och när han dagen därpå slog upp ögonen satt en läkare vid sjukhussängen och utbrast: "Min pojke, vad skönt att du lever!"

Fråga:

Hur hänger den här historien samman?

(Tankepaus: Nu väntas du klia dig i skallen ett tag. Pappan hade ju dött. Drömmer pojken? Hallucinerar läkaren?)

svar:

Läkaren är pojkens mor.

Denna gåta har rätt många år på nacken. I Sverige 2011, med en läkarkår där uppemot hälften är kvinnor, är lösningen knappast revolutionerande eller ens överraskande. Trots det blir somliga fortfarande en aning osäkra och reagerar med lika delar genans och efterklokhet när de ställs inför svaret.

I alla händelser belyser gåtan en välkänd sak med substantiv som betecknar personer, som läkare, student, förbrytare, så kallade personsubstantiv. De skapar en mental bild av dem vi talar om, exempelvis vilket kön de kan tänkas ha. Ett ord kan få oss att tänka på en man eller en kvinna när vi hör det, beroende på hur det ser ut och vilka associationer det ger. Därför har personbeteckningar länge varit centrala i forskning om språk och kön.

Fornnordiskans maskulinum och femininum har i svenskan smält samman till ett genus, utrum, även kallat n-genus. Ord som slutar på -are ses i dag som könsneutrala och har utrumgenus. Lärare, fiskare, författare är alltså historiskt sett maskulina men får nu den obestämda artikeln en, den bestämda artikeln den och böjs läraren, fiskaren, författaren. Ändelser som -inna och -ska, med entydig syftning på kvinnor, används alltmer sällan.

Annat är det i tyskan. Här har alla substantiv något av språkets tre olika grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. Dessa genus syns också på de adjektiv, artiklar och pronomen som på ett eller annat sätt kopplas till substantiven; dessa böjs i förhållande till substantivets genus.

Åtskilliga tyska personsubstantiv har maskulint genus i sin grundform och böjs därefter. En rad släktord och könsneutrala ord är undantag, som det neutrala das Kind,