Ola Sigvardsson är uppvuxen i Tollarp utanför Kristianstad. När han började lågstadiet upptäcktes att han hade dyslexi.

- Det som var min smala lycka var att båda mina föräldrar var lärare.

Hans mor tillhörde på 1960-talet den första generationen speciallärare.

- Hon förstod snart att det var något med mig som var lattjo på något sätt. När jag började skolan gjorde de allt vad de kunde för att stimulera mig. Jag fick byggklossar med bokstäver. Hemma hade vi en flanellograf med bokstäver där man skulle skriva häst intill en bild av en häst.

Trots föräldrarnas ansträngningar gick det inte så bra för Ola att lära sig läsa och skriva.

- På lågstadiet lärde jag mig de enskilda bokstäverna. De såg ut som bilder på något sätt. Men under hela lågstadiet hade jag svårt att foga samman dem. Jag har en gammal skrivbok där det står "Alo Ea" i stället för "Ola 3a".

Genom hela Ola Sigvardssons skoltid fanns problemet kvar. Så sent som på gymnasiet var hans uppsatser fulla av stavfel och meningsbyggnadsfel. Någon gång vid tio års ålder knäckte han koden när det gällde läsning, och tio år senare skrivandets hemlighet.

- Det som blev genombrottet var att min mor specialläraren, som i sin förtvivlan kämpade med hjälpmedel, cyklade in till Tollarp och köpte den mest förfärliga litteratur hon kunde tänka sig: Hon köpte serietidningar som Stålmannen, Läderlappen, Gigant och Tomahawk. Jag kunde fortfarande inte läsa dem, men hon hade fått för sig att det var häftigt och att unga människor gillade dem.

Som många andra med läs- och skrivsvårigheter slog Ola Sigvardsson ifrån sig. Han var inte intresserad av att läsa och skriva.

- Min mor satt med mig på kvällarna, och vi stavade oss igenom pratbubblorna  i serierna.

Ola Sigvardsson tror att hans dyslexi och hans publicistiska bana hänger ihop.

- Att vara på väg att övervinna ett sådant problem är sporrande. Jag tror att det går en linje från dyslexin till längtan att vilja bli journalist. Jag ska verkligen erkänna att jag skrev bedrövligt i början, men när jag kom in i det och förbi de spärrar som finns i ett professionellt skrivande, så blev det en stark njutning. När man känner hur det rinner ner från hjärnan till fingrarna utan att man behöver anstränga sig - det är som att man sitter i ett skimmer. Att ha fått uppleva det har varit viktigt för mig.

Men fortfarande kan stavningen spöka.

- Hur många t och n är det i Storbritannien? Jag vill inte skryta, men jag skriver i stort sett felfritt. Mina texter går in i Corren utan att någon rättar. Det behövs sällan, skrattar Ola Sigvardsson. Sedan låter jag av andra skäl mina kolleger läsa mina texter. Det är alltid ett gott råd till en skrivande människa att ta hjälp av någon annan, som får läsa det man har skrivit.

Journalistiken har alltid funnits i Ola Sigvardssons liv. Redan på mellanstadiet gjorde han en egen tidning: Tollarpsbladet.

- En kompis och jag sålde den för 50 öre. Vi tvingade på alla granntanter den i mitten av 1960-talet.

På gymnasiet gick han  naturvetenskaplig linje, men var inte lämpad för det. Efter ett sabbatsår kom han in på Journalisthögskolan i Stockholm, där han gick åren 1975