Armenier, assyrier/syrianer och kurder är några av de minoriteter som utgör en stor del av befolkningen i dagens Turkiet. Ändå har landets grundlag länge förbjudit att dessa grupper får undervisning på sina egna språk.  Endast turkiskan har varit tillåten. Men landet befinner sig nu vid ett vägskäl, där strävan efter EU-medlemskap har banat väg för en rad reformer. En av dessa är att tillåta undervisning på minoriteternas språk.

När Serdar Baci Omay, rektor vid det nystartade universitetet i Mardin i sydöstra Turkiet, för första gången föreslog kurser på minoriteternas språk reagerade många negativt.

- Det är många turkiska extremister som inte gillar det här initiativet. De vill att turkiskan ska fortsätta att vara det enda tillåtna språket. För tio år sedan hade det varit omöjligt att undervisa på andra språk. Jag hade direkt blivit tagen för landsförrädare, säger han.

Det har inte varit någon smärtfri process att få starta kurser på syriska, nordkurdiska och den lokala arabiska dialekten. Det har varit en långdragen kamp, och frågan om undervisningen togs upp på regeringsnivå innan den slutligen fick klartecken.

- Det är ett nödvändigt steg. Språkliga rättigheter för alla är den enda vägen till ett fredligt Turkiet, säger Serdar Baci Omay.

På väggen bakom honom hänger ett fotografi på landsfadern Mustafa Kemal Atatürk, i guldram, och på skrivbordet står den turkiska flaggan.

- Jag är själv ett barn av Mardin. Det finns ingen bättre plats på jorden att lära ut dessa språk på än här, i den anatoliska regionen Turabdin, där dessa språk först talades. Det har varit en dröm för mig i mer än 20 år, berättar Serdar Baci Omay.

Nu arbetar universitetet med att ta fram kursplaner för de olika minoritetsspråken - något som inte är lätt eftersom det är första gången det görs. Kursen om den nordkurdiska dialekten kurmanji har redan kommit i gång, medan det går trögare att få till en fullständig kurs i syriska.

- Det är svårt att hitta behöriga universitetslärare och lektorer som kan syriska. Vi har vänt oss till assyrier/syrianer över hela världen, till det syrisk-ortodoxa patriarkatet  i Syrien och till Saffransklostret här i Mardin. Men urvalet är inte stort, säger Serdar Baci Omay. Nu har vi äntligen hittat en lärare som har tackat ja, men han bor i USA så vi jobbar på att få hit honom. Och vi kommer att kämpa för det - den assyrisk/syrianska folkgruppen är den äldsta i regionen och har därför rätt att få lära ut sitt språk här.

Det har dock inte funnits någon öppen efterfrågan på en syrisk kurs, enligt Serdar Baci Omay.

- Nej, men det tror jag mest beror på att Turkiet i alla år har förbjudit undervisning på andra språk än turkiska. Jag tror att det finns en dold efterfrågan. Syriska är ett så gammalt språk. Det är den dialekt som Jesus talade. Jag tror att personer från olika delar av världen vill komma just hit och lära sig syriska eftersom regionen utgör ett viktigt säte för språket.

Men varför denna tvärvändning? Det frågar sig Yakob Gabriel. Han är en av de hundratusentals assyrier/ syrianer som under 1970- talet tvingades fly förtrycket  i Turkiet.

I tjugo års tid bodde och arbetade han i Schweiz, för att först nu förverkliga sin dröm: att återvända till hemlandet. Väl där igen har han engagerat sig politiskt. I fjol valdes han in som regionpolitiker i Mardin. Han är därmed en av de första assyrier/syrianer som har en sådan position i Turkiet.

Yakob Gabriel välkomnar universitetets initiativ att tillåta andra undervisningsspråk än turkiska. Men han menar att det finns en politisk agenda bakom.

- Turkiet ångrar att de har gett så stor makt åt det kurdiska folket, som nu har en väldigt stark ställning här, med egna partier, och som utgör en majoritet av befolkningen. För att återta makten vill staten locka tillbaka assyrier/syrianer till Turkiet. Det är därför den här kursen har börjat ta form.  Å ena sidan använder staten oss som en pjäs i det politiska spelet, å andra sidan har vi inget att förlora på det, säger han.

Yakob Gabriel berättar om sin kamp att åter fylla regionen Turabdin med ursprungsbefolkningen: assyrier/syrianer. Han var med och grundade en förening för landsmännen i staden Midyat, och hans senaste projekt är bygget av en stor vinfabrik, som han främst satsar på för att skapa arbetstillfällen för de egna. Han är hoppfull inför framtiden i Turkiet.

- Universitetets, alltså statens, steg är stort. Det kanske ser ut som en enstaka kurs, och Turkiet verkar tro att det räcker med denna symboliska handling, men vi kommer inte att nöja oss med det. Efter kursen kommer vi att begära att syriskan införs som valmöjlighet på både statliga och privata grundskolor. Vi kommer att starta syriska skolor med våra egna lärare.

I den kristna byn Beth-Kustan utanför Midyat har man undervisat på syriska i mer än 50 år - trots förbudet. Varje dag, året runt, går ett 30-tal barn  i byns skola, och lär sig att tala och skriva syriska.

- Det skulle vara konstigt om vi inte fick lära våra barn vårt språk, i synnerhet i en by där det bara bor folk med syriska som modersmål. Staten känner till vår verksamhet, men blundar för den så länge vi inte provocerar, säger byns föreståndare och präst, Gabriel Aktas.

Beth-kustan är en av få platser i Turkiet där det än i dag uteslutande bor syrisk-ortodoxa assyrier/syrianer. Många som har vuxit upp där har senare blivit biskopar, munkar och modersmålslärare. Att Mardins universitet ska starta en kurs i syriska gör Gabriel Aktas förvånad.

- Med tanke på hur sträng staten tidigare har varit på den punkten, så har jag svårt att tro på det innan undervisningen har kommit i gång. Men om det verkligen stämmer så är det riktigt stort, säger han. Det är jätteviktigt att man får använda sitt språk på hemmaplan. Om vi, som tillhör ett landlöst folk, glömmer vårt språk är det som om vi glömde vår identitet.