Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril

De åtta första meningarna i Björn Ranelids senaste roman Kniven i hjärtat innehåller nio metaforer och en liknelse.

Inte bara ur författarens penna, utan också ur hans mun strömmar det språk som har fått namnet ranelidska. Det är bara att hålla i hatten och försöka hänga med i svängarna.

De snabba associationerna är vindlande blomstergirlander, djärva språng och strömmande floder. Eller om man så vill intensiv eldgivning med en kulspruta laddad med ord, ord, ord.

skytten själv håller med om att det nog är bäst att knäppa på bandspelaren när han ger sin definition av vad en metafor egentligen är för något.

- En aspekt är att en metafor förvandlar verkligheten genom att förena två till synes oförenliga begrepp, säger han. Men frågan är gigantisk och jag kan bara ge ett interimistiskt svar, ett närvärde. På samma sätt som när det gäller etik och matematik är det bästa svaret att visa.

Så ger han några exempel på egna skapelser som han är riktigt nöjd med:

"Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril." "Hennes hjärta är en lekplats för barn." "Att leva är att simma från stranden jag, till stranden du, i havet vi."

Den där sista bilden har han via nätet fått höra är en "floskel", men det håller han inte med om. Tvärtom menar han att den är i klass med en av hans favoriter: "Bär ditt barn som den sista droppen vatten." Han är stolt över att just det citatet är intatuerat på en beundrarinnas underarm.

När det gäller Björn Ranelid är det svårt att hålla sig neutral. Hans särpräglade dialekt, välansade yttre och bildrika språk, provocerar lika mycket som det väcker beundran.

När han nu ska utvidga sin definition av metaforens väsen beskriver han till och med sitt eget sätt att svara som en metafor:

- Jag vrider en ljuskägla över en scen. Nyss föll ljuset på förvandling, nu låter jag det falla på en annan aspekt: skönhet. En bra metafor är sinnlig och har doft och klang. Jag talar inte om uttryck som bergets fot eller klättra på väggarna, utan om nyskapande som väcker häpnad.  

I hans föreställningsvärld är en nyfödd metafor en mental och verbal uppfinning jämförbar med vilken annan innovation som helst, datormusen till exempel - som dessutom är en metafor.

Han är säker på att en uppmärksam läsare utan svårighet kan hitta flera tusen bildspråkliga uppfinningar i hans stora produktion.

- Nu närmar vi oss en brännpunkt, säger han. Det finns en risk för att metaforerna biter varandra i hälarna och blir ett självändamål. Det är inte fallet när det gäller mig. I mitt liv är det så att bilderna kommer till mig utan ansträngning. En förläggare har kallat mig litteraturens Zlatan. Tror du att han kan svara på hur han gjorde sitt senaste mål?

När Björn Ranelid någon gång ägnar sig åt distanserad självkritik kan han tycka att metaforerna i hans tidigare verk var så många att, hur träffande de än var, så skapade de ett slags andfådd rastlöshet.

- Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig.

Nästa aspekt som Björn Ranelid vill belysa är att det krävs intelligens, bildning, associativ förmåga och språklig djärvhet för att skapa det konstverk han anser en riktigt bra metafor vara.

- Men briljans bär peripetin inom sig, säger han och skissar snabbt två nya bilder.

Den första är från sportens värld. En fotbollsspelare som gång på gång gör en bicykleta och liggande i luften möter bollen och sparkar den över sitt huvud genom att utföra en pendelrörelse med benet, får kritik den gången han inte gör det.

Den andra bilden kommer från operascenen. En sångare som lekande lätt prickar höga C, riskerar att knäckas av skyhöga förväntningar. Och avundsjuka.

- Avundsjuka handlar alltid om att inte orka eller kunna själv. Jussi Björling skulle aldrig ha varit avundsjuk på Jöback hur bra han än är. Zlatan kan inte vara avundsjuk på någon i ett korplag, säger Björn Ranelid.

Björn Ranelid tycker inte att han har särskilt många att vara avundsjuk på när det gäller förmågan att skapa bärande bilder. Men det finns en författare som han bugar sig för i djup vördnad.

- Tomas Tranströmer är metaforernas världsmästare, säger han. Om jag så skriver i 25 år till, kommer jag knappt att nå honom till anklarna.