Bakare eller bagare? Ole Kristoffersen, som bakar wienerbröd på Lagkagehuset i Köpenhamn, benämner sig hellre wienerbrödsmästare.

Odanskt

I begynnelsen var allt danska. Sedan ändrade svenskarna några strategiska bokstäver för att markera självständighet gentemot grannen.

På sidan 44 skriver Daniel Solling om hur svenskarna slutade skriva substantiv med stor begynnelsebokstav för att profilera sig gentemot danskan. Det var inte första gången som man ändrade bokstavsformer för att markera distans. Danmark är ju det land i Norden som ligger närmast kontinenten, och man kan ofta utan överdrift säga att "nere i Europa" har de haft en tendens att uppfatta allt som ligger norrut som något slags förlängning av det danska - tills motsatsen bevisats.

Ännu en bra bit in på medeltiden kunde i princip allt nordiskt språk klassas som danska - och det även i nordiska ögon. Snorre Sturlas­son, den isländske 1200-talsförfattaren, ansåg själv att han skrev på danska. Märkligt, eftersom vi vet att hans verk är skrivna på typisk fornisländska! Men isländskan hade inte fått någon riktigt egen identitet ännu, och de nordiska språken var länge ganska lika.

Det dröjer innan man kan tala om ett unikt svenskt skriftspråk. Och när man gör det, huvudsakligen under senmedeltiden, blir det så småningom också vanligt att man talar om ett "götiskt" språk. Det behöver inte bero bara på att det forna götiska hade kommit på modet; sättet att skriva på var på medeltiden mycket mer överensstämmande med de götaländska dialekterna än de svealändska. Det kan i sin tur förklaras på två sätt: det var främst i göta­landskapen man började skriva (inte minst i klostren, där folk som kunde skriva fanns), dels stod de götiska dialekterna närmare danskan och kunde lättare överta danska skriftmönster.

Ovanstående text är ett sammandrag av en artikel som publicerats i pappersupplagan av Språktidningen. Du kan beställa lösnummer av tidningen här.