Säg jo och andas in - samtidigt

Det mesta vi säger sker på utandningsluft. Men inte allt. Linnea Hanell och Linus Salö berättar om ett talfenomen som inte bör användas som svar på frågan "Älskar du mig?".

Den tystlåtna norrlänningen är en spridd kliché, och det som främst har kommit att karakterisera den klichén är ett litet inandningsljud. Det händer ju att människor från Norrland putar lite med läpparna samtidigt som de drar in en munfull luft. Då uppstår ett ljud som det knappt går att stava till, men som ändå har blivit något av signum för den stereotypa norrlänningen. Det låter /schvuu/ och betyder 'jo' - ungefär så mycket har man tidigare trott sig veta om inandnings-jo. Det är förvisso en minimal del av språket, men den lilla delen är inte obetydlig.

Då och då dammar någon av en vits om norrlänningars vana att säga jo på inandning. Fenomenet har lite skämtsamt kallats för den norrländska dammsugaren. Ibland hör man det i försök att skoja om norrlänningar, som Staffan Lings rollfigur Hedlund i Sällskapsresan 2, som bröderna Marklund i Pistvakt eller som i vårens reklamfilm för Norrlands guld-öl.

Men om man vill lära sig mer om talfenomenet blir det genast svårt. Det finns nästan ingen forskning om inandnings-jo. Inte heller Svenska Akademiens grammatik (SAG), storverket i fyra band, beskriver det. Varför inte? Är det för att det mest är ett läte? Knappast. Gr-rrr-f! finns med. Det är ett ljud från en ilsken hund. Kan det vara för att det är dialektalt? Nej, SAG vimlar av dialektala uttryck med beskrivningar av deras funktioner i språket. Ett sydsvenskt exempel är användningen av där som formellt subjekt: Nu sitter där en anka på trappan igen.

Ovanstående text är ett sammandrag av en artikel som publicerats i pappersupplagan av Språktidningen. Du kan beställa lösnummer av tidningen här.