Nucka

Mänsklig­heten avslöjar sig genom sitt ord­förråd. Catharina Grünbaum noterar att ingen manlig motsvarighet till nucka finns i språket.

En julmorgon när jag var åtta år placerades en marsvinsunge i mitt knä. Jag visste att det i familjen funnits en föregångare till djuret, en i mina barnaögon närmast mytisk gestalt som av min fader givits namnet Nucke. Detta, ansåg jag, saligt omtumlad, var det enda ett marsvin av hankön kunde heta, och så blev det även med denna näpna bruna varelse.

Jag var tretton när Nucke tillitsfullt kravlade upp i min famn för att utandas sin sista suck.

Bruten av sorg men med en förtvivlad föreställning om att ändå på något vis kunna behålla honom krävde jag att få honom uppstoppad. Mina goda föräldrar gick med på det, kanske lättade över att på så sätt slippa få någon ny gnagare i huset.

Ovanstående text är ett sammandrag av en artikel som publicerats i pappersupplagan av Språktidningen. Du kan beställa lösnummer av tidningen här.