Satsradning

I Språktidningen 1/08 står på sidan 14:

”Det handlar om att hitta strukturella orsaker till korrekturfelen, vi behöver på olika sätt skärpa våra rutiner.”

En gång för länge sen lärde jag mig att två huvudsatser som placeras efter varandra utan någon sammanbindande konjunktion mellan satserna är exempel på satsradning, vilket betraktades som fel.

Svar:

Detta är ett mycket vanligt förekommande skrivsätt i våra dagar, och det har ökat under de år som jag yrkesmässigt har sysslat med det svenska språket. Visst är regeln att man ska sätta punkt mellan de två huvudsatserna i detta fall.

Det riktigt eleganta och obestridligt korrekta skulle i detta fall vara att använda semikolon. Det hade på ett bättre sätt än en punkt eller kommatecknet markerat att resonemanget i de två satserna hänger samman.

En invändning som dock kan göras mot att granskaren gör denna ändring är att skribenten kan vara främmande för semikolonet och okunnig om hur det bör användas.

Ett tankstreck skulle eventuellt kunna vara en lösning: det speglar att påståendet följs av en reflektion – en tillagd tanke.